Berg-säkert

Är grymt, hårt och djävligt orättvist...

Jag vet inte hur jag skall få detta till det inlägg som jag vill att det skall bli... Först hade jag tänkt att stänga denna bloggen..

Jag börjar så här.. När alla andra satt och väntade på Kalle så var jag på sjukhuset med min mamma för att säga förväl till min och min brors pappa, min mammas livskamrat sen nästan 50 år och mina barns Farfar..   Grymt, hårt och djävligt orättvist...

Vi skulle fira jul med våra familjer i Umeå, och vi hade åkt upp tidigare för en brandomsvän blev sjuk och avled tidigare i höst, och begravningen var satt till den 20 dec. Jag kände att det var rätt att vara med för att stötta min mamma och pappa..  Föga anade jag att det jag tagit för givet och det som varit min förebild i 40 år skulle tas ifrån mig och min familj i ett ögonblick kvällen före det som alla ser fram emot..   Grymt, hårt och djävligt orättvist...

Jag har genomlevt slagsmål med kniv på stan som tonåring.. Jag har utsatt mig själv för saker i det militära som gränsar till det idiotiska..  Men ingeting är i närheten av svårt eller jobbigt som det telefonsamtalet jag ringde kvällen före julafton till min bror som är i USA..  Det kommer att följa mig i resten av mitt liv..

Just nu känns allt bara grymt, hårt och djävligt orättvist..

Det som gör det hela enklare är vetskapen att pappa fick träffa och krama sina barnbarn, och prata med båda sina söner samma dag som han gick bort.. Han visste att han var älskad och jag vet efter att ha pratat med den som sist såg honom i livet, att han inte led och att allting gick fort..

Men det känns fortfarande grymt, hårt och djävligt orättvist.. 

Nu har det gått ett par dagar och jag börjar sakta komma ur det töken som jag levt i de senaste 3 dagarna.. Dessutom så kom bror hem efter en grym 36timmar lång resa från USA, ensam med alla funderingar och tankar.. Och vetskapen att det sista han och pappa pratade om var Janssons frestelse.. 

Men det är lättare att vara två och jag kan äntligen börja ta hand om mig själv och min familj..  Det är många tankar och funderingar som en 10 och 14 åring har när de oxå blir ställda inför faktum att deras farafar som de nyss kramade inte finns längre..  De har varit starka och ett oerhört stöd med sina kramar och värme.. Men de måste oxå få tid och plats att sörja..

pappa blev 73 år och jag är glad för alla minnen jag har..  Jag kommer att vårda dem ömt och prata om dem så ofta jag kan.. 

 

Må vår pappa och farfar Ronny Berg vila i frid..  Vi saknar honom oerhört och det känns fortfarande grymt, hårt och djävligt orättvist..

Men det är en del av livet..

\ M

Upplagd av Matte kl. 23:11